Inte riktigt än...

Vilken september!!! En sensommar att bära med sig länge. Som en värmande filt när kylan kommer och slår till på allvar. Går runt i trädgården och plockar fallfrukt. Nu börjar även bladen falla, vi är snart där. Hösten här. Men inte riktigt än. Det där med att stoppa tiden, går det? Jag gör ett försök att iallafall förlänga sensommaren och flyttar in tomatplantorna i köket. Nej, jag har inget växthus (än ;o). Men såhär i fönstret och med några lampor blir det ju nästan ett sådant, försöker och vill jag tro. Plantorna är gängliga, jag binder upp dem i gardinstången. Som "bevattningssystem" uppochnervända PET-flaskor. Det fungerar

Så skördar jag. Små söta tomater hamnar i munnen innan de når mattallrik eller salladsskål.

Jordgubbarna fortsätter att leverera! Bilden tog jag igår. Lät bären vara kvar, men ska strax gå ut och plocka dem. De hänger precis utanför dörren på kökstrappans räcke. Närodlat!

För några dagar sedan blommade höstsnöklockan - Acis autumnalis.

En annan senblommare är skogsastern, som nu (om jag förstår det rätt) ska heta Eurybia divaricata (tidigare Aster divaricatus).

Vi städar, dvs jag plockar och Viggo väntar tålmodigt på en stunds lek. Den stunden kom och blev en cykeltur ner till Ribban. Bad och lek i sand och tång (för vovve), vandring i vattenbrynet räckte för mig.

Luktärten, som är inhandlad som vitblommande, visar sig vara felmärkt. Nu gör det inget, men jag har de senaste två åren varit med om flera liknande missar från samma ställe. Det är en plantskola/växtmarknad som jag verkligen tycker om. Kanske säga till, ska nog göra det. Hursomhelst visar denna luktärt prov på såväl form, färg som dofter. Underbar!

Det är fler som blommar, en del blommar om. Som ängsnävan och lavendeln, här i en liten bukett där det annars violetta nästan blir purpur i det varma skenet. Ränderna? Det är jalusin som strilar ljuset.

I helgen släktträff i Köpenhamn. Loppisbesök och tävling om vem som handlade "bäst" för maximum femtio danska kronor. Jag vann inte (tror domarna var mutade, jäviga och ja, inte gick det här rätt till... ;o). Nåväl, jag kom hem med denna vackra glasvas som jag prutade ner rejält. Ett kap, en investering? Kanske inte i pengar räknat, men som upplevelse är den absolut ett fynd. Nu pryder den ett fönster tillsammans med septembersolrosen - Helianthus 'Carine' - och en liten dansk tax (Caj Bojesen) strax intill.

Hemkommen från Köpenhamn upptäcker jag ett kuvert på soptunnan. Vad? Det visade sig vara fröer, krolliljefröer. Vem? Tankarna snurrade en stund, men så mindes jag att det nog var... Frågade och jodå. Tack tack snälla Kristina med underbara trädgården och bloggen Kristinas oas. Dessutom ett kuvert fyllt med fröer med posten häromdagen. Tack tack Carina, som också har en härlig och inspirerande sida, se 4 Seasons by Carna.

Så så. Så småningom ses resultat. Redan nu tankar om framtid, en nästa sommar, ett nästa år. Lökar... Jag har inte köpt några. Men visst är det en god investering att se fram emot när våren gläntar på dörren. Känns avlägset, men snart skriver vi oktober. Men inte riktigt än... 

En liten runda

Iväg. För att komma... hem. Genom den rätt trånga passagen mellan hus och garage, skjutdörren dras åt sidan. Där står lille Viggo med det ena örat på svaj: Hej!

Kanske slår jag mig ner i stolen. Men...

...blir inte sittandes någon längre stund. För blickens vandrande lockar även fötterna att gå. Så blir det en liten runda.

Jag låter oftast fröställningarna vara kvar. Här är det strandirisens avlånga kapslar och trädgårdsstormhattens mindre, som är med och leker med den vita hängpimpinellens fantastiska bladverk. I bakgrunden lavendelrundeln.

Det är en fantastisk sensommar som bjuds. Förvisso med smak av höst, det känns i luften som är klar och fuktig. Solen värmer förvisso, men kylan finns närvarande. Mörkret, annorlunda nu, eller hur? Ljuset är också ett annat. Färgerna. Här en bild tagen häromdagen. En promenad nere vid Öresund. Det är som om strandängarna brinner. Kikar man noga kan blå blommor anas, det är cikoria. Så väl de harmonierar med vattnet och himlen. Det kalla och det varma. Naturen kan! Och inspirerar...

Det där med naturen, igår träffade jag denna lilla igelkott i trädgården. Bara en unge, eller kanske ungdom. Den verkade inte alls rädd, där den gick fram till dammen för att dricka. Stod där länge och väl, jag hann båda gå in efter kameran och komma tillbaka. Klick, klick, klick. Nej, den lät sig inte störas. Sedan traskade den lugnt tillbaka och försvann in i grönskan.

Dammens stillastående vatten lockar. Tyvärr lockar denna sortens damm också råttor. Tillsammans med fallfrukten blir min trädgård rena paradiset för dem, har jag förstått. Det blir till att plocka frukten och inte alls - som jag brukar - låta den bli enkel gödning i rabatterna. Men dammen... Får ta mig en funderare kring dess varande och utformning. Bygga om, skapa rörelse i vatten med hjälp av pump, skulle kunna hjälpa. Enklast vore att gräva igen. Tråkigt, men skulle också ge nya möjligheter att göra något annat på platsen. Kunna utöka stenläggningen, göra sittplatsen större och kanske kunna plantera... Så kanske se möjligheterna med detta. Hursomhelst finns råttor i närheten och det handlar om att finna en hållbar lösning för att inte locka dem till trädgård och - när kylan kommer - hus.

Som sagt, det gäller att plocka upp fallfrukten. Här en rufsig plats, låt oss kalla det ett av trädgårdens förbättringsområden, som helst inte alls ska ses. Men nu syns den, då tidlösa - Colchicum autumnale - lyser ljust violett. Den kallas också nakna ljungfrun, varför? Vet du?

Oroligheter, roligheter. Bara ett O som skiljer dem åt. Märkligt. Roligt är nu att se hur septembersolrosorna - Hellanthus 'Carine' - dansar i - det delvis bländande - ljuset. Här tillsammans med blodtoppen Sanguisorba select 'DHC S35 Corle Ajaccio'. Den vita hängpimpinellen anas till höger.

Så vackert de fångas av - eller fångar - ljuset en eftermiddag, som snart blir kväll.

Sensommarkväll som följs av en ny morgon och dag som är... idag. Iväg? Mm, strax.

Äventyr, möten och... hopp

Septemberdagar kan vara sommardagar, som nu. Det är fantastiskt. Som en gåva man alls inte räknat med, dvs fyller ingen förväntan och skulle därmed inte skapa någon besvikelse. Men är stor - kanske större - just därför. Ja, det där med väder, lek och bus. Apropå bus...

Husets tax hoppade först i en bäck full med illaluktande dy. Jagandes en boll som försvann i leran. Sedan rullning i stinkande rutten tång och saltstänkt sand. Somligt är dofter, annat är... odörer. Ja, så det blev igår ännu ett bad hemmavid i kvällssolen. 

Upp från badet, Viggo är inte helt nöjd i denna stund. Men efter att ha rullat runt och "dödat" några gamla fleecefiltar...

 ...ser han alldeles ut som han vore polerad. Det där med dy, tång och bad, rena SPA-dagen, eller hur?

Själv blev jag lite matt efter dagens alla äventyr. Satte mig i en stol och gjorde just ingenting. Blickade uppåt. Det är något vilsamt med grönskande tak, som både släpper igenom och hindrar. Pergolans blåregn gör "jobbet" med bravur. Det har aldrig blommat. Skriver till ett "än". Vet inte om jag borde göra något. Vet du?

Häromdagen satte jag ut en korg med päron på trappan. Såg sedan att nästan ingen hade tagit. Flyttade korgen litegrann så den blev mer synlig. Nu plockades det. Skönt att slippa slänga när överskottet blivit mer än vad huset, grannarna, släkten och vännerna vill ha. Gick igår ut för att fylla på. Stötte då på en ung kvinna som tackade för frukten hon tagit. Glädje. Sedan kom några andra, föräldrar till en granne. Vill ni ha päron? Jodå, frun ville. Då undrade de om jag ville ha tomater och jag tackade ja. Fick några i handen. Du kan få fler, vi kommer inom med en påse, sa de. Då kom...

...en äldre dam cyklandes. Stannade. Verkade inte ta någon notis om oss, utan gick in i gången mellan hus och garage och ställde sig vid cykeln. Jag gick dit och hälsade, hon såg både förvånad och lite generad ut. Sedan förklarade hon, på omständigt vis, att hon minsann blivit så glad över att någon delade med sig av frukt att hon bestämt sig för att tacka och uppmuntra tilltaget genom ett litet meddelande. Ja, och då tänkte hon att det var en god idé att lägga "lappen" i cykelkorgen. Vi nickade alla bekräftande. Då tomatodlarna gått, berättade hon - med ett uns (det var nog mer än så) av besvikelse att hon trott att välgöraren (dvs jag) skulle vara en äldre herre. Åh! Då såg jag hennes fina klänning och de röda läpparna, kanske lite väl "mycket" för att bara cykla ner och ta ett bad i Öresund. Men tillsammans med servetten helt rätt för ett möte av annat slag.

Kerstin, årgång 38, som en ung flicka cyklade hon vidare. Förmodligen väntar äventyr, hoppas det. Jag själv tog cykeln upp till mataffären. Det var en lång kö. Bakom mig en kvinna i min egen ålder. Så kom två unga flickor med ett paket glass. Bara det. Jag funderade, tänkte att kanske. Men tänkte också att nej, det ska jag nog inte. Men så vände jag mig till kvinnan bakom och frågade om hon hade något emot att vi lät ungdomarna gå före. Hon sa... nej. Något om bilen och annat, men kändes inte som det egentligen handlade om det som sas. Så stod vi där och det kändes som om tystnaden hördes. Vet du vad jag menar? När jag packade ihop mina varor kom hon fram och sa "Det där var en fin tanke." Så gick hon ut med steg, som alls inte visade någon större hast. Fast, för att vara rättvis: Jag vet ju inte hur hon går då hon inte har bråttom...

Väl hemma. Parkerade cykeln och bar kassarna in genom porten mot köksdörren. Stannade upp. Blicken landade på en av trädgårdsstolarna. Där en påse med... tomater. Fantastiska tomater, söta och goda. 

Idag måndag. Ännu en fantastisk solskensdag. De remonterande jordgubbsplantorna, som jag fått av en givmild trädgårdsvän - Tack! - visar såväl blommor som bär. Nej, än är inte sommaren slut...

Men dags att gripa tag i det som väntar. Dessutom kolla päronen, kanske fylla på. Äta en och annan tomat. Kikar på servetten med Marilyn Monroe och tänker på Kerstin. Årgång 38. Hoppas att bli som hon.

Så blir några till något

Trädgårdsliv, trädgårdsglädje, trädgårds... lycka rentav. Att gå runt och plocka för att sätta i vas, glas, krus eller vad som nu finns tillhands. Mina buketter är enkla, påminner nog mer om sådant som lite på måfå samlats på ängen än den skickliga floristens medvetna val och hantverk. Nej, jag ursäktar mig inte. Det är så här jag vill ha det! Njuter av såväl vandringen - med sitt sökande - som stunden som följer. "Fångsten" betraktas, kanske klipps till för att sättas i vatten. Då kommer jag nära såväl blommor som blad. Upplever likt och olikt i växtsätt, såsom stjälkarnas vekhet och stadga. Så blir några till något, som av sig själv. Betraktar, vänder och vrider. Justerar kanske. Men låter ofta det vara som det är. Som här. Så fint ljuset leker...

Nu ljuger du allt? Mm, det är sant! Efter att bilden ovan togs stack jag ner ännu en blå gräsfibbla - Catananche caerulea - och en liten månskensnepeta - Nepeta goviana 'Zaskar Dragon' - precis under den ljust gula septembersolrosen - Helianthus 'Carine'. Ljuset hann förändras från nyss till nu. Så blir uttrycket ett annat då hostans blommor ligger i skugga. Här tillsammans med blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Japan'- som är en rätt lågväxande och senblommande sort.

Inget ljus alls? Jo, där till höger, ovanför ängsnävorna - Geranium pratense - som är lite trötta. Alltför trötta? Nja, ibland kan det gäspande och nästan vissna vara vackert.

Så ett annat ljus. Ser att blodtoppen - Sanguisorba 'Blackthorn' - också får ta del av glansen.

Vilka finna här mer? Rysk salvia - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire', anissiop - Agastache foeniculum, bergklint - Centaurea montana 'Black Sprite', brunnäva - Geranium phaeum, flenört - Schrophularia nodosa, lavendel, stjärnflocka - Astrantia major - och... Den där rosa, nästan utblommade till vänster ovanför blodtoppen. Den heter, vad heter den. Jag vet ju det...

Ibland ska man sluta tänka på frågan för att få veta svaret. Så nu tänker jag på annat, på ljuset och skuggorna. Tänka tänka. Inte tänka. Hm.

Buketten står på bordet på den lilla platsen nära pergolan, vars linjer och blåregn nu syns på väggen.

Vasen och buketten blir också till bilder.

Så förändras tillvaron igen, ljuset strilar genom jalusin. En del av buketten... Väggen blir en tavla, som fångar blicken. Men buketten i sig är nu också en annan, eller hur?

Rosa blåverbena!!! Jag visste ju det. På latin Verbena hastata 'Rosea'. Just det!

Slår mig ner, låter blicken vandra

Vilken september vi bjuds! Igår, stunden då eftermiddag blir till kväll. 

Slår mig ner, lägger upp fötterna och låter blicken vandra.

Kikar mot vänster, den lilla uteplatsen är dold bakom jalusin. Krukor med pelargoner på rad. Pergolan. Dess vägg kläs med blåregn.

Så tillbaka igen.

Andra(s) hus och trädgårdar kan anas... Om jag lyfter blicken och väljer att se.

Men trädens grönska hjälper till att hålla ute ute och inne inne. 

Återvänder till den andra bilden. Nu ser du hustaken, eller hur? Kanske såg du dem tidigare också, men förmodligen tydligare nu. Tänk bort dem och de har nästan försvunnit... Kanske stör de inte såhär på håll, blir en del av trädgården. Men helst bara en liten del.

Snart reser jag mig upp. Går omkring med kameran i hand. Ljuset förändras. Ljudet också, färre bilar hörs. Röster, det är fler än jag som väljer att vara ute denna fantastiska sensommarkväll.

Septembermorgon

Vaknar sent. Men det är ingen fara, för även om dagen rymmer Uppgifter, så finns det inga exakta klocktider att ta hänsyn till. En frihet i detta, men också lätt (för mig) att skjuta upp och fram till ett sedan. Som strax blivit kväll. Så ska jag inte göra idag. Men en liten stund - inte lång, men inte heller alltför kort - kan jag unna mig. Går runt med kameran i hand. Ljuset är vackert, leder mig att stanna upp vid bordet en stund. 

Lavendelrundeln, kärleksörterna... I bakgrunden kermesbäret framför och under päronträdet, vars grenar dignar av frukt. Den låga buxbomshäcken, där bakom gräsmattan.

Det är härligt med päron- och äppleträd, men fallfrukten kan bli lite väl mycket. Som här i och vid dammen. 

Den vita hängpimpinellen - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian - hamnar ofta i fokus och på bild. Men den är värd att betrakta och i detta ljus syns de röda inslagen bland grönt och vitt. 

Småplantor av vita luktärter såldes, en av krukorna visade sig innehålla en annan. Jag har alls inte lyckats med luktärterna i år, tanken var att de skulle smycka armeringsnätet på frodigt vis. 

Tillbaka mot huset, står på kökstrappan och blickar ut. Stockrosorna visar mest fröställningar nu.

 Men enstaka blommor finns också.

Morgon. Dagg. Ljus.

Som i skrivandets stund blivit till förmiddag. Oj, vad tiden kan gå fort. Ibland. Början av september, hoppas månaden inte springer iväg alltför fort, utan fortsätter bjuda värme och sol. Som idag.